till slut jag fick ont i ögonen.
återkommande oframkallade
ovälkomnade strypande
känslomässighet
vissa saker rår man bara inte för. kanske är det bra.
kanske borde jag inse hur små saker inte behöver
bli stora. eller ska man kanske bara sluta förneka?
jag har vänt mig mot allt, jag låtsas inte förstår. jag förstår varenda handling. varenda uttryck. jag tror att du förstorar allt för att ge mig lite av det tunga. - tack. jag har faktiskt så det räcker.jag måste liksom sträva bort från det. inte ens tänken accepteras att må dåligt för. jag går emot mina principer tillräckligt mycket endå. du försöker få mig att förstå. & vad skulle jag kunna ge för svar? förlåt? det finns faktiskt inte & det går faktiskt inte & jag tänker faktiskt aldrig..
jag saknar syster.
jag tycker inte om stämmningen
utan henne. & jag har inte ens planerat
när jag ska försöka prata med henne nästa gång.
jag är så trött på att sitta här i min säng med knäna vid hakan kväll efter kväll när patrik gett mig den sista kyssen för natten, med mammas stora hörlurar som spelar jimmy eat world - hear you me, om och om igen, och titta ut genom fönstret och se på stjärnorna. då är jag tillbaka, tillbaka till den stunden då man stod mer er, tätt intill varandra under stjärnhimlen och tittade på samma stjärnor som jag ser från mitt lilla fönster. det gör mej lite trasig, för det är ju så långt mellan dessa ställen, dessa händelser. så långt att jag knappt orkar drömma längre. ändå samma stjärnor. jag vill ha verklighet, jag vill ha kött&blod, hjärtslag&andetag, ett fantastiskt NU! och detta fantastiska NU får gärna vara som det var då, fast ännu bättre.
nu kom jag på att jag glömde göra min aftonrutin igår innan jag somnade. mycket allvarligt brott. men det beror troligtvis på att det enda som rörde sej i mina tankar var: saknad, hon, vänskap, han, självmord, . självmord? hm, jag gillar inte det ordet, det är så stort, innehåller så mycket. folk är så dumma, så korkade. de kan inte förstå, förstå det fina med vissa saker. de ser bara det hemska och fula. det är så kallt nu, så kallt överallt omkring mej. människor är så kalla, det är som om vintern smittar av sej på hjärtan och samveten. suck, världen är bland det lurigaste jag vet trots allt. och förövrigt, nej, jag tänker inte gå och ta livet av mig.
& när jag var gråtfärdig på promenaden igår natt med mina kära klass vänner för att alla skuggor och träd påminnde så mycket om vålådalen var det ingen som lyssnade på mitt tysta "snälla, kan vi inte bara gå hem nu?" Ingen som såg paniken i mina ögon. Och för första gången på väldigt länge var jag riktigt, riktigt, rädd.
tack patrik. du räddade min kväll när du svarade på mitt sena nattsamtal.
om ungefär två timmar tänker jag ringa och väcka dig., kärlek. ♥
And if you were with me tonight
I'd sing to you just one last time
A song for a heart so big
God couldn't let it live
May angels lead you in
Hear you me my friends
On sleepless roads, the sleepless go
May angels lead you in
ovälkomnade strypande
känslomässighet
vissa saker rår man bara inte för. kanske är det bra.
kanske borde jag inse hur små saker inte behöver
bli stora. eller ska man kanske bara sluta förneka?
jag har vänt mig mot allt, jag låtsas inte förstår. jag förstår varenda handling. varenda uttryck. jag tror att du förstorar allt för att ge mig lite av det tunga. - tack. jag har faktiskt så det räcker.jag måste liksom sträva bort från det. inte ens tänken accepteras att må dåligt för. jag går emot mina principer tillräckligt mycket endå. du försöker få mig att förstå. & vad skulle jag kunna ge för svar? förlåt? det finns faktiskt inte & det går faktiskt inte & jag tänker faktiskt aldrig..
jag saknar syster.
jag tycker inte om stämmningen
utan henne. & jag har inte ens planerat
när jag ska försöka prata med henne nästa gång.
jag är så trött på att sitta här i min säng med knäna vid hakan kväll efter kväll när patrik gett mig den sista kyssen för natten, med mammas stora hörlurar som spelar jimmy eat world - hear you me, om och om igen, och titta ut genom fönstret och se på stjärnorna. då är jag tillbaka, tillbaka till den stunden då man stod mer er, tätt intill varandra under stjärnhimlen och tittade på samma stjärnor som jag ser från mitt lilla fönster. det gör mej lite trasig, för det är ju så långt mellan dessa ställen, dessa händelser. så långt att jag knappt orkar drömma längre. ändå samma stjärnor. jag vill ha verklighet, jag vill ha kött&blod, hjärtslag&andetag, ett fantastiskt NU! och detta fantastiska NU får gärna vara som det var då, fast ännu bättre.
nu kom jag på att jag glömde göra min aftonrutin igår innan jag somnade. mycket allvarligt brott. men det beror troligtvis på att det enda som rörde sej i mina tankar var: saknad, hon, vänskap, han, självmord, . självmord? hm, jag gillar inte det ordet, det är så stort, innehåller så mycket. folk är så dumma, så korkade. de kan inte förstå, förstå det fina med vissa saker. de ser bara det hemska och fula. det är så kallt nu, så kallt överallt omkring mej. människor är så kalla, det är som om vintern smittar av sej på hjärtan och samveten. suck, världen är bland det lurigaste jag vet trots allt. och förövrigt, nej, jag tänker inte gå och ta livet av mig.
& när jag var gråtfärdig på promenaden igår natt med mina kära klass vänner för att alla skuggor och träd påminnde så mycket om vålådalen var det ingen som lyssnade på mitt tysta "snälla, kan vi inte bara gå hem nu?" Ingen som såg paniken i mina ögon. Och för första gången på väldigt länge var jag riktigt, riktigt, rädd.
tack patrik. du räddade min kväll när du svarade på mitt sena nattsamtal.
om ungefär två timmar tänker jag ringa och väcka dig., kärlek. ♥
And if you were with me tonight
I'd sing to you just one last time
A song for a heart so big
God couldn't let it live
May angels lead you in
Hear you me my friends
On sleepless roads, the sleepless go
May angels lead you in
Kommentarer
Trackback