phenobarbidoll

Jag känner pressen, den kommer inte utifrån, inte från er. Den är mer intern. Jag känner pressen från mig själv. Har alltid varit bra och pålitlig, förväntar mig att jag ska fortsätta med det.
Jag känner inte pressen att hålla mina betyg från nian eller så, nejnej -jag måste höja mig!

i fucked up my matteprov

och jag hatar mig själv ibland.

Jag behöver gråta. Verkligen, verkligen gråta. Över allt som gnager i mig. Bara få ut skiten. Men nej, det kommer inga tårar. Kanske är jag känslokall i alla fall? Kanske hade du rätt om mig den där kvällen i vålådalen? Uppgivenhet, ångest, tvångstankar, fobi, smärta. Det enda jag behöver göra är att le, och ni fattar inte ett dugg. Ni är så blinda. "Jodå, men det är bra med mig". Right.

Tro inte att ni betyder mindre för det. Jag vet att jag hade kunnat visa mitt inre jag för er utan att skämmas. Det är bara så svårt. Jag har blivit som en snigel. Drar mig tillbaka in i mitt skal så fort nån petar på mina känselspröt, och det tar tid. Tid att våga komma fram den lilla biten igen. Värdelöst.

Jag har bllivit en fotograferande galning, jag säger inte att korten blir bra. Helt många mil ifrån riktigt bra blir dom. Men det kommer nog lösa sig, övning ger färdighet sägs det ju. magapixelslyna

"Always look on the bright side of life, dudu dudu dudu dudu" *sjunger*