phenobarbidoll

Idag kom jag att minnas en sak. Där satt vi ännu en gång. Plötsligt säger hon att hennes kompis skar sig, liksom verkligen hemskt mycket. Det finns ju ändå inget vettigt.
Tror ni att någon observerade det. Sa att åhnej, stackars stackars dig! Självklart inte.
Vi pratade på om salladen eller vad det var.
Skär hennes bästa vänn sig? - det bryr sig väl ingen om, för moroten var torr.

jag SKÄMDES

Just nu betyder Mikaela mer än många, för hon lixom fattar. Och även om hon inte fattar så sitter hon där och lyssnar ändå. Och det är helt öppet, jag måste inte smyga på tå för henne alls. And I'm fucking lovin' it my dear. Hon är ärlig och rakt på, det är inte omvägar eller konstiga blickar. Det är bara helt helt ärligt. Jag inser hur jävla mycket jag har saknat det. Tack, upphöjjt i massvis.

Jag är tom, har ingen lust att ropa hej. För allt blir fel.
Eller inte fel.
Men det blir inte som det borde eller som jag vill. Varför går inget min väg? - jag som hade hoppats.
Ingen stor grej tänker ni, oändlig säger jag. För Jossi har betytt så otroligt mycket på något konstigt sätt. Utan henne hade jag kanske bott i Umeå nu, mycket möjligt faktiskt.
Men jag förstår inte vafan vi håller på med.

You look at me, but you don't see.
Understand I'm a sinner
Don't corner me, don't lecture me
Raise your hands if  your a sinner!
























fan.