äpple.
Här sitter jag igen, jag har blivit en blogg addict återigen. Jag vill skriva varje dag, varje timme och varje minut. Skriva ner varrenda lilla detalj. Speciellt när det inte finns någon att prata med på msn och när pojken aldrig kommer. But really, I don't give a fuck my dear. För att skriva har blivit någonting gigantiskt i mitt liv...
om du har ett äpple vill du dela det med mig?
i en äppel-melodi?
eller vill du ha det goda äpplet för dig själv?
och inte få nån melodi?
dela med sig, eller snåla, en vanlig fråga får man tåla.
så om du har ett äpple vill du dela det med mig?
eller tar du hela själv?!
Nejdå, jag fick inte alls världens barndommsminne när den gammla låten plötsligt slog mig. När jag såg den lilla flickan frammför mig, iklädd den ljust gula tröjjan med trycket på höger sida. Jag tror jag kallades minior, eller så var det bara "barn kören". Det var gulligt hur som helst. Speciellt när vi gjorde dinosarie uppspelet, vi fick göra gips masker att ha. Min dinosarie var lila och grön med svarta prickar runt om. Den ser värsta snäll ut egentligen. Gud vad söt hon var, den lilla blonda flickan med dom runda kinderna som stod där och sjöng söta små låtar och tittade upp i kyrktaket trots att ingen annan gjorde det under vissa delar av sången "för hon hade ju sagt det". Jag lärde mig klappa händerna precis som Anne-Lise, för att det fick mig ju att känna mig vuxen. Nu sitter hon här, många år senare, hon lyssnar på allt annat än gudsfruktig musik (dock har väll inte det någonting alls med saken att göra), hon har ärr som hon ständigt påminns om även om allmänheten inte ser dem eftersom dom finns ju där, från när allting var svårt. Hon sabbar upp allting med sina bästa och hon känner sig bara allmänt fel.
Jag kommer skriva mer sen, men inte nu.
För nu kom trotsallt pojken och han kanse är dyngsur, men han är min.
Och jag vill inte sitte och skriva en blogg när han håller om mig, kysser mig och får mig att må allmänt bra.
Jag tror han är det ända som den lilla flickan i den gula tröjjan, med dom rosiga kinderna har
lyckats med när det gäller hennes nuvarande jag. faktiskt.
för jag älskar honom. ♥
pull the needles from beneath my skin
now im on display i am becoming
i broke myself shattered tied a bow 'round every peice
you'll love the eyes have they always shone so vacantly
the more i show the less you'll wanna know
please don't ask me just what i think trust me you don't wanna know
please don't ask me to open up trust me trust cus i can't
om du har ett äpple vill du dela det med mig?
i en äppel-melodi?
eller vill du ha det goda äpplet för dig själv?
och inte få nån melodi?
dela med sig, eller snåla, en vanlig fråga får man tåla.
så om du har ett äpple vill du dela det med mig?
eller tar du hela själv?!
Nejdå, jag fick inte alls världens barndommsminne när den gammla låten plötsligt slog mig. När jag såg den lilla flickan frammför mig, iklädd den ljust gula tröjjan med trycket på höger sida. Jag tror jag kallades minior, eller så var det bara "barn kören". Det var gulligt hur som helst. Speciellt när vi gjorde dinosarie uppspelet, vi fick göra gips masker att ha. Min dinosarie var lila och grön med svarta prickar runt om. Den ser värsta snäll ut egentligen. Gud vad söt hon var, den lilla blonda flickan med dom runda kinderna som stod där och sjöng söta små låtar och tittade upp i kyrktaket trots att ingen annan gjorde det under vissa delar av sången "för hon hade ju sagt det". Jag lärde mig klappa händerna precis som Anne-Lise, för att det fick mig ju att känna mig vuxen. Nu sitter hon här, många år senare, hon lyssnar på allt annat än gudsfruktig musik (dock har väll inte det någonting alls med saken att göra), hon har ärr som hon ständigt påminns om även om allmänheten inte ser dem eftersom dom finns ju där, från när allting var svårt. Hon sabbar upp allting med sina bästa och hon känner sig bara allmänt fel.
Jag kommer skriva mer sen, men inte nu.
För nu kom trotsallt pojken och han kanse är dyngsur, men han är min.
Och jag vill inte sitte och skriva en blogg när han håller om mig, kysser mig och får mig att må allmänt bra.
Jag tror han är det ända som den lilla flickan i den gula tröjjan, med dom rosiga kinderna har
lyckats med när det gäller hennes nuvarande jag. faktiskt.
för jag älskar honom. ♥
pull the needles from beneath my skin
now im on display i am becoming
i broke myself shattered tied a bow 'round every peice
you'll love the eyes have they always shone so vacantly
the more i show the less you'll wanna know
please don't ask me just what i think trust me you don't wanna know
please don't ask me to open up trust me trust cus i can't
Kommentarer
Trackback
