phenobarbidoll

Vi är så förbaskat bra hela tiden. Oj vad självgoda vi är och se ner på folk kan vi ganska väl även det.
Av fördomar är vi fyllda. Fördomar vi kallar för klokhet men så fel vi har egentligen. Vi vet innerst inne inte någonting alls.

Ibland när jag ser över allting, från ett perspektiv lite utrifrån allting, då blir jag rädd.
Sådana stunder skäms jag över att vara människa och hur bra är det egentligen?
Jag är ju precis likadan som dig och alla andra. Jag har också fördomar, skillnaden kan dock vara att jag inte kallar det för klokhet.
Jag använder istället ordet 'fakta'.

JAG VET INGENTING
men jag tycker om dig, mycket!

Björnesmagasin
- Snigel! En dag blir du kär i någon som blir kär i dig.

And I don't want the world to see me
'Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

-vad gör du ikväll?

-ja? ingenting...

-vill du göra något? 
-tänker du aldrig ta det lugnt?

-förlåt då. ville träffa dig bara...

-be inte om ursäkt... kanske det, men jag menar att du träffar folk varje dag... har du funderat på om du kanske ska ta det lugnt?

-jag vill träffa folk för jag vill slippa vara ensam och tänka. Jag tycker om att vara med folk för att det är ungefär den enda gången jag känner mig helt trygg. men visst, jag kanske borde ta det lugnt.

så never mind... glömm att jag frågade.

-okey... done.

Jag känner orden rusa genom hela min kropp, runt runt i huvudet. De vill komma ut, helst alla på en gång. Men det blir som när man försöker gå ut två i en dörröppning. Man fastnar. Orden har fastnat. Jag känner behovet av att förklara, ja, förklara hur jag känner, vad jag känner, och hur gärna jag vill att du ska känna likadant. Men jag kommer gång på gång på mig själv med hur otroligt självisk jag är. Jag är mästare på att analysera saker till den punkt att jag inte längre kommer ihåg vad eller varför jag analyserar över huvud taget. Jag får allt att handla om mig, jag är universums mittpunkt. Solen kretsar kring mig. Alltid. Förtvivlan. Desperation. Ångest. Panik. Tårar. Kan du ens försöka förstå vad jag redan gått genom? Vad jag är
villig att göra igen för din skull? Nä, jag tror inte det. Jag tror mig vara stark, men det är bara en fasad. Jag är feg, ynklig, en mes! Jag är svag. Att vara stark och modig är att resa sig efter ett fall. Men tänk om man fallit så många gånger att ens ben inte längre orkar bära? Eller har kanske benen blivit så stadiga att jag inte längre märker fallen? Mina känlsor kommer ända från hjärtat. Bokstavligen... Det svider, slår dubbla slag, hoppar över ett slag, det krampar, darrar, saktar ner i tempo.
 
Vågar jag gå o lägga mig i natt? Jag är jätterädd att min livsgläjde o min vilja att leva ska dö medan jag sover. Och om viljan o glädjen dör, dör jag då? Självmord är inget alternativ. Jag vill inte dö. Egentligen. Jag vill bara försvinna ett tag. Vila. Ta en paus från verkligheten. Du fick mig att tro på livet igen. Det känns så otroligt bra. Men ibland får jag känslan att du inte vill dela det med mig. Jaha? Okej då. Du slipper. Jag är bara ytterliggare en flicka av alla här i världen.

Tankarna snurrar ännu fortare, ännu oklarare. Jag tror jag ska
gå o lägga mig nu, sätta på mp3-spelaren, dränka ljudet av mig
själv. Jag låter mig själv tänka. Lida! Jag orkar inte. Jag vill inte.
Livet är ett skådespel.
Frågan är bara vem som sitter och applåderar i slutet?

"jag tror att du tror att du hörde vad jag sa men det du hörde var inte det jag menade "

Stabilisera världsfreden, mörda alla.
Esse non videri.
Noli me tangere.