jag vill kämpa mig neråt
Varför måste det göra så jävla ont? Sitter i alldeles för fula tankar just nu, för fula för mitt eget bästa.
Har vetskap själv om att jag inte är så stor; men känslan är en annan. Att känna sig överflödig, såhär pass, är världens mest trängda och obehagliga känsla. Ett litet irriterande hat växer mot mitt ego, för allt jag har gjort och för att jag har förstört min kropp.
Kan ni tänka er att jag känner ett hat mot mig själv när jag ser snygga, smala tjejer? Det är fanimig sjukt! Mina tankar gällande mig själv är ju knappast deras fel, och allra minst deras problem.
Har i alla fall insett nu att jag verkligen behöver byta vanor. Men, min kropp förvinner ju inte trots att jag dragit ner markant på läsk & godis, ökat en hel del träning och äter bra käk. Det är sinnessjukt! Jag tränar sammanlagt minst 6timmar i veckan. 1,5 timme måndag - torsdag. Plus några dubbeltimmar orientaliskt när kursen är lagd.
Min målvikt ligger någonstans omkring 65. Det betyder att jag måste gå ner runt 15 kilo. Är 1.73 och väger kring de 78 just nu, för mig är det för mycket. Normalt bmi sure, men jag är inte en glad kisse.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag är deppig, men har bara insett det faktum att det är jag och ingen annan som måste ta tag i det här för att en förändring skall äga rum. Jag har en pojkvän som älskar mig, och min kropp, hur mycket som helst. Det är givetvis ett enormt stöd, men tänk så mycket jag själv egentligen skulle kunna göra för att förbättra mitt eget tycke.
Funderar på att köra en naturdiet i två veckor, för att få en start på det hela. Problemet är väll att jag gillar mat, varesig det är en sallad och ingenting mer eller en stor fet texas pizza (vi kanske har hittat problemet) & att äta något som normalt är pulverform fem gånger om dagen i fjorton dagar skrämmer mig lite. Men i längden kanske det är värt det.
Jo, jag insåg det nog just. Måste börja tänka positivt. Helt klart!
Och tjejerna i Dovereklamen är grymt fina. Älskar reklam där ideal är botten
Har vetskap själv om att jag inte är så stor; men känslan är en annan. Att känna sig överflödig, såhär pass, är världens mest trängda och obehagliga känsla. Ett litet irriterande hat växer mot mitt ego, för allt jag har gjort och för att jag har förstört min kropp.
Kan ni tänka er att jag känner ett hat mot mig själv när jag ser snygga, smala tjejer? Det är fanimig sjukt! Mina tankar gällande mig själv är ju knappast deras fel, och allra minst deras problem.
Har i alla fall insett nu att jag verkligen behöver byta vanor. Men, min kropp förvinner ju inte trots att jag dragit ner markant på läsk & godis, ökat en hel del träning och äter bra käk. Det är sinnessjukt! Jag tränar sammanlagt minst 6timmar i veckan. 1,5 timme måndag - torsdag. Plus några dubbeltimmar orientaliskt när kursen är lagd.
Min målvikt ligger någonstans omkring 65. Det betyder att jag måste gå ner runt 15 kilo. Är 1.73 och väger kring de 78 just nu, för mig är det för mycket. Normalt bmi sure, men jag är inte en glad kisse.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag är deppig, men har bara insett det faktum att det är jag och ingen annan som måste ta tag i det här för att en förändring skall äga rum. Jag har en pojkvän som älskar mig, och min kropp, hur mycket som helst. Det är givetvis ett enormt stöd, men tänk så mycket jag själv egentligen skulle kunna göra för att förbättra mitt eget tycke.
Funderar på att köra en naturdiet i två veckor, för att få en start på det hela. Problemet är väll att jag gillar mat, varesig det är en sallad och ingenting mer eller en stor fet texas pizza (vi kanske har hittat problemet) & att äta något som normalt är pulverform fem gånger om dagen i fjorton dagar skrämmer mig lite. Men i längden kanske det är värt det.
Jo, jag insåg det nog just. Måste börja tänka positivt. Helt klart!
Och tjejerna i Dovereklamen är grymt fina. Älskar reklam där ideal är botten
Kommentarer
Trackback