phenobarbidoll

Igår insåg jag hur otroligt mycket jag faktiskt har saknat henne. Jag har insett hur mycket jag har saknat våra garv, våra skämt och vår absolut skitdåliga humor. Vårt filmtittande och snack om ingenting, eller om hur mycket som helst. Jag hade glömt hur lika, och olika, vi faktiskt är. Hur glada vi gör varandra när vi ses.

Så igår när du satt hos mig och vi garvade åt den gamla rosa kusken, babblade bort oss i gammla msn konversationer osv och du helt plötsligt insåg att du var tvungen att gå. Det var bara att snällt följa med till dörren, med en viss motvillighet. Jag insåg då att jag verkligen inte alls ville att du skulle gå, jag ville stanna kvar i stunden och bara asgarva åt allt och ingenting där vi satt.

Så J, jag behöver dig verkligen. Vill inte låta en enda månad till gå förlorad, för jag har förstått allt idag. Vi är desamma som vi var i sjuan, åttan och nian. Precis desamma! Och i sommar blir det konserter och en skinande sol. (Är det inte soligt i år går jag under.)