falling, face down
Mitt liv är ett långt intercity-tåg som är påväg någonstans men ingen vet rikigt vart.
Jag själv är lokföraren som sitter längst fram och läser i en bok hur man ska styra tåget. Det är bland annat inte bra att gasa på för mycket i kurvorna, för då riskerar man att allting välter och det kan ta en jävla tid innan man får tåget på rälsen igen.
Jag kör också efter en tidtabell, där det står exakt när jag ska vara på vissa ställen. Hur jag hittar dit vet jag inte själv, men jag vet att det är någon annan som har gjort tidtabellen och någon blir också väldigt arg när jag inte följer den. Jag får ångest när tåget inte går så fort som jag vill att det ska gå, och jag blir nöjd när jag lyckas följa tabellen.
I varje stad möter mitt tåg människor, vissa väljer att hoppa på mitt tåg och andra väljer att kliva av. Vissa är fripassagerare och andra betalar. För varje människa som kliver på och av tåget så förändras det lite granna. Det kan vara att någon förstör, klottrar och har sönder eller någon kanske snyggar till.. men det är aldrig samma tåg som kör in, som lämnar perrongen. Man kan aldrig veta vad som väntar bakom nästa kurva och man kan aldrig veta vilka människor man ska möta vid nästa station.
Finns så mycket som borde sägas, men som bara fastnar i huvudet och inte vill komma ut. Kanske behöver jag tid att tänka, tid att känna, tid att förstå. Men tid är något jag inte har, och heller inte kommer få.
Mycket är det just nu, skola, kompisar, kärleken. Allt på en gång. Jag tar på mig allting och det börjar slita på mig rejält. Speciellt när folk inte kan visa den minsta uppskattning, det suger att känna sig tjatig och jävlig när man kämpar för allt och ingen orkar ge något tillbaka. Jag gör saker hela tiden för att slippa tänka. Tänka är något farligt. Det kan få vem som helst att bli galen...
