phenobarbidoll

Kan inte låta bli att känna mig rutten. Jag hatar att inte bli tänkt på, att bli dissad, att ingen ens hör av sig. Jag bryr mig och jag har alltid visat det för alla; men det räcker tydligen inte till. Jag räcker tydligen inte till.

Ingenting är som förr, och på ett sätt är jag fruktansvärt glad att det faktiskt är så. Inga falska toner eller förhoppningar här inte, det är rakt på och ärligt. Inga krusiduller.

trots det kan jag inte låta bli att känna mig bortglömmd.

Så jag kan inte låta bli att vara lite bitter på andra människor just för tillfället. Det är jobbigt när man bara tynar bort sådär, när man inte längre får plats hos någon och blir dissad för en annan.

(nä,. nu går jag & fortsätter limma ihop mina nonstop.)