amigone
all i can say
i shouldn't say
can we take a ride?
get out of this place while we still have time?
Som sanden i timglaset flyter mina dagar bara förbi utan att jag hinner hejda dem. Jag vill stoppa tiden, bara för någon sekund. Stopp, andas. Starta.
Vore det inte för dessa bloggar skulle ni säkert tro att jag är lilla Ronja som har det utopistiska livet med allt vad det innebär, och att lyckan alltid finns hos mig. Då skulle ni tro fel, så jävla fel folk. Jag har de djupaste hemligheterna inom mig, som ingen vet någonting om, någonting som jag vill att någon pratar med mig om. Det är saker som tynger mig, som gör att jag mår dåligt. Visst, ni tror att detta är ett rop på hjälp; Det kanske det är också. Jag vill inte heller att någon ska sätta sig ner bredvid mig och säga rakt ut och öppet; "Berätta vad det är som tynger dig .." Jag vill att det isånafall ska komma av sig självt när man pratar i en helt vanlig konversation. Men jag kan inte. Det går inte. Jag kan verkligen inte öppna min själ inför folk, vilket är synd.
Jag är fortfarande rädd. Rädd.
Om Ni ej har brytt er, ställt frågan, visat omtanke innan så är det nog inte mening att Ni ska göra det nu heller. Låt er inte frestas av att umgås med mig för att jag skriver hur jag känner igenom min blogg. Just don't. Jag tycker inte om folk som söker bekräftelse, men det är ju vad jag själv till och med gör i vissa sammanhang. Jag vet, det är dubbelmoral, men jag rår inte för det. Jag känner att det är tomma ord som skrivs i intet här, som inte går till folks hjärtan, som endast blir ett fåtal nedskrivna ord som sedan försvinner i historien och aldrig mer tas upp. Jag är en trasdocka, en av dem där som bor på soptippen. Ja, det är jag, i ett nötskal.
Ska jag skriva om mina problem och annat skit här? Ja, jag kan alltid dela med mig, men då är väl risken att man får höra "Varför är du så negativ?" och sånt. Jag klarar inte av sånt. Jag klarar inte heller av de dagar jag är nere då folk frågar "Är du sur eller?". Då rinner ilskan över kanten och då blir man sur istället fö nere och dagen blir skit. Jag har såna dagar, ofta. Man vill hellre höra saker som "Vill du prata?" eller ge en kram eller vad som helst, förutom att fråga "Är du sur?".
Jag vill bara att någon ska hålla om mig såsom du gjorde igår kväll, utan frågor eller annledning. Att bara ha någon, så som jag ett tag trodde att jag hade dig. Jag vill bara att någon ska hålla om mig och få mig att känna mig helt trygg, såsom du brukade göra.
Jag vill bara inte vara ensam längre.
You lie awake at night with blue eyes that never cry
All you remember now, is what you feel
The truth remain in midnight conversations
I asked for this moment, but you turned away
Jag vet inte längre hur jag ska agera runt dig. Ena stunden är allt bra. Som vanligt, eller nästan bättre. Andra stunden är du svart. Blank. Du ser mig inte när jag går gråtfärdig bakom din rygg, för du är upptagen med att hålla armen om någon annan. Vet du ens vem jag är? Jag orkar inte, du måste hjälpa till. Snälla förstå? Jag vill verkligen att du ska må bra, att du ska vara glad. Lycklig. Men jag då? Existerar jag fortfarande? Inte länge till. Jag hoppar snart. Verkligen. Då kvittar det hur mycket du står bakom min rygg och skriker "Då hoppar jag också". Då kvittar det om du redan har hoppat innan mig. Då är det för sent.
Jag älskar dig jåwsi.