phenobarbidoll

Jag ville skriva ett långt och hjärtskärande blogginlägg om hur mycket det här är ditt fel. Saken är den att det är lika mycket mitt eget fel. Som sagt, blandade känslor. Ena stunden önskar jag att vi hade lagt ner alltihop efter första försöket, och andra stunden önskar jag att jag hade dig här. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig. Du är hela min värld. Vi måste göra något av det här snart, annars kommer det att gå illa. Jag vet inte om jag klarar att förlora dig. Du betyder alldeles för mycket för det.

'Cause you leave me speechless when you talk to me.
You leave me breathless, the way you look at me.
You managed to disarm me, my soul is shining through.
Can't help but surrender my everything to you.

Jag trodde jag var stark. Det är bara en fasad.

igår hade jag världens mest underbaraste kväll på länge,
den var fantastisk och att kyssa dig i biomörkret var det mysigaste på länge.
Idag vill du inte veta av mig, jag vill springa bort men är instängd i migsjälv.
jag vet inte vad jag ska göra om du faktiskt vill att det ska ta slut.

det här är ju inte jag
jag har blivit någon annan som jag inte ens tycker om
det som göms i snö kommer fram i tö
så jag ska alltså vänta tills sommaren
och om jag inte kommer fram då
vad gör jag då?