phenobarbidoll

jag förstår dig men ändå förstår jag dig verkligen inte.
det finns också så mycket jag vill ha sagt så många
tankar som hinner passera utan att jag får någon
chans att hitta de rätta orden. de rätta formuleringarna.
du vill ju inte ens prata med mig och försöka förstå varför allt blir så fel.
jag hör själv hur det jag säger även i mina öron låter
fel. det kanske hade varit bäst om jag helt lät bli att säga
någonting alls. för din skull och för min skull.

ändå blir jag fruktansvärt arg på saker du påstår om mig.
vi känner uppenbarligen varandra sämre än vad jag trodde.
& skulle det göra någon skillnad?

jag vet att du är värd något så otroligt bra.
tyvärr är jag bara en medelmåtta.
tyvärr är jag dum
inte rätt.

förlåt
igen.

jag vill ju bara vara din.

(& om en enda jävel pratar med honom om vad jag skriver,
precis som någon gjorde sist så lovar jag att ni alla blir blockade.
Ni får läsa för att jag liter på er, dra åt helvete om ni inte kan hålla det förtoendet)