forgiven

Varför?! Varför alla dessa tankar, känslan, all denna tvivlan? Hur länge till ska jag få bråka med mig själv för att orka vara glad? Hur länge till ska jag få stressa så som jag gör idag? Skolan ta kålet på mig och snart ska jag avnjutia en hel veckas lov. Att edsåsen kommer bli en kamp för livet tänker jag inte bry mig om i skrivandets stund.

Jag försöker inte hitta några fel hos mig själv, de hittar på något underligt vis fram till mig så bra på egen hand. Självförtroendet är kasst, jag känner mig inte snygg, inte alls speciellt vacker. Jag känner mig fejkad för jag VILL ju vara vacker, söt, snygg. Det är bara i patriks sällskap jag känner mig älskad, när han tittar på mig och säger att jag är vacker. Då tror jag på det. Men jag vill vara säker i mig själv, vill att det ska stråla självkänsla, men det känns som om det har hänt lite för mycket i mitt liv för att det någonsin ska fungera så som jag vill. Själen känns förstörd, små, små ord som sitter i så hårt. Jag är ledsen, men jag kan inte...

Couldn't save you from the start
Love you so it hurts my soul
Can you forgive me for trying again?
Your silance makes me hold my breath
All time has passed you by.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback