jag kan inte hjälpa det.
du som är inpaketerad i luftbubblor, du vill ut.
har dina gränser uppnåtts?
jag skulle hålla din hand om du hoppar,
vågar du? (jag vågar)
men frågan var: vågar du ta steget ut?
vågar du för första gången lita på mig?
(man springer snabbare när man är rädd.
man glömmer världsproblemen och sina sjuka hälar och tänker endast på faran.
blinkande rödljus borde finnas överallt. det var för mycket action för en kväll.)
jag gjorde bort mig.. igen.
& det mest patetiska är nog att jag faktiskt hoppades på att du skulle komma igår.
eller att du skulle sitta någonstans långt därframme med dom andra människorna.
varje gång det slog till i kyrkdörrarna röck jag till.
precis som att det är patetiskt att jag gick förbi där du satt utanför lunchen
typ fem gånger bara för att jag ville se dig...
Jag måste tacka patrik för det faktum att jag fortfarande är mentalt stabil.
Jag ler, och det är endast hans fel,. Du är min värld. ♥
-Men jag vill inte att du ska bära mig, jag tänker inte kräva det av dig.
-Nähepp. När vi gifter oss får jag bära dig, det kan du väll gå med på?
Också tittar han på mig med den där busiga blicken.
Jag älskar den blicken.
I like where you sleep, when you sleep next to me.
I like where you sleep,.
Here.
Our lips can touch.
And our cheeks can brush.
Cause our lips can touch,.
Here.
Where you are the one, the one,
That lies close to me.
Whispers, "Hello, I miss you quite terribly."
I fell in love, in love, with you suddenly.
Now there's no place else I could be, but,
Here in your arms.