phenobarbidoll

Nu sitter jag här med mina foton och försöker pussla ihop allt till ett liv. Dock går det inte.
För jag ser bara stunder, inte ett liv. För alla stunderna har rasat på sitt egna lilla sätt.
Och jag vet inte varför, men en del av mig orkar bara inte längre.

Nu är det höst på riktigt.
Löven börjar falla och jag har köpt en höstjacka.
Allt är klart och jag känner mig nästan redo, det enda lilla som saknas är någon riktigt bra vänn att hålla om. Någon att ägna alla kalla höst-kvällar tillsammans med men jag antar att vi får ta det nästa år istället.
Man kan inte få allt.
Och det verkar inte som om jag kan få dig.

Jag vet att det inte går att göra såhär. Men jag kan inte styra det.
Jag vill ha en chans till att bevisa för dig att jag vågar, bevisa för mig själv att jag duger.
Jag kommer inte få det, och det gör förbaskat ont. Jag kan inte gå vidare.
Men framförallt så kan jag inte göra något åt det.
Om du trots allt bara gav mig chansen.

För det gör jätteont att inte ens se att du står kvar för att säga hej när jag hämtat min väska.
Utan istället få höra från malin att ni gick ju där borta.
Jag bryr mig egentligen inte så mycket så att det är värt att ta upp, det gör bara ont.

Is there a hero somewhere, someone who appears and saves the day
Someone who holds out a hand and turns back time
Is there a hero somewhere, someone who will never walk away
Who doesn't turn a blind eye to a crime

Vi spelade Hardcore Superstar i kyrkan idag "åh anna, det är väll inte du som valt musiken?!"  Det var lixom en smula kwolt. Sedan var det laser hallen för hela slanten, jag sög men det är ingen nyhet. Patrik dödade mig 15 gånger, men jag fick två pussar på köpet. Så jag typ överlevde i längden. Kärleksruset är oundvikligt ♥

And in the emptiness, there's a solution,
just look within yourself for absolution