phenobarbidoll

Jag kanske låter patetisk.
kanske enormt tråkig, känner ni inte mig?
Jag missuppfattas nog lätt,
kanske som någon överklass människa.
Ser ner på folk. Allt är dock så fel.
Ni känner mig inte alls, och dömma är fel.
Jag är så osynlig som möjligt, hatar att synas.
Hamna utanför är ännu värre, blir aldrig nöjd.
Ser inte ner på folk, eller jo,
jag hatar dem som klankar ner på svaga personer.
För dem saknar respekt och medkänsla.
Förmodligen klassas jag som tråkig även av dem som känner mig,
kanske lite falsk.

Minns ni dagarna vi såg upp till alla? Då vi var små och de kändes så stora.
Man fyllde 10 och kände sig äldre. Nu var man en stor flicka.
Såhär nästan sex år senare känner jag mig bara yngre. Jag ser fortfarande upp till folk,
woow, vad stor man kan vara.
De yngre skrattar jag åt. Sedan kommer jag på att jag var likadan.
Man riktigt ser hur stora de känner sig och samtidigt vet man att de har ingen aning om livet.
De kramas och gullas, men kärlek, vet de ens vad det är?
De sägs att man bli klokare med åren.
Själv tvivlar jag.
I min låga ålder var man som klokast.
 Allt var så konkret och man förstod inte någonting alls.
Nu påstås man veta mer, iallafall tror man det.
Men ärligt talat, vad vet jag nu som jag inte visste då?
Jo, en sak: - det var bättre förr.

Det är svårt för mig att förstå att alla små barn jag ser som är allmänt patetiska.
Jag har en gång varit som dem.
Då förstod jag inte själv hur blåst jag var.
Nuförtiden menar jag att aldrig mer kommer jag tro att jag är mer än vad jag är.
Får se vad min åsikt om det är om fyra år.
Då ser jag mig själv gå runt och vara allmänt vuxen med ett barns liv.
Jag kommer skratta, så högt.
Ändå sitter jag här och förnekar, tror att jag vet allt.
Så ni som inte känner mig, ni har väl rätt trots allt.
Jag är nog ganska patetisk, överallt & hela tiden.