27 juli 2006
jag sitter här, tårögd.
jag minns massa stunder. och jag klarar inte av det.
jag läser foffes bloggar, som jag blivit beroende av.
dom gammla som påminner mig om hur det var.
"förlåt. igår, jag skakade. var så rädd.
rädd för allt. rädd för att tappa all er. de är jag jämt.
de kändes bättre när du höll om mig o jag fick
gråta ut i din famn.de du sa till mig glömmer jag aldrig.
de finaste en människa har sagt någonsin. de betydde mkt
nu vet jag att vi lever. Angels never die!
du är min älskade ängel ronja!
älskar dig över allt annat. om jag någonsin får för
mig att göra något dumt får ni fan ta livet av mig.
jag har lovat att jag alltid ska stanna.
ÄLSKAR ER ÄNGLAR! "
och det gör rikligt ont ska jag säga.
Att minnas något som man nästan kan säga har blivit bortkastat.
"evig vänskap. äkta vänksap.
de vi har upplevt, jaa, de går
inte att beskriva. de är inte
bara positiva saker inte. inte alls.
men vi har klarat de tillsammans.
vi kämpade tillsamman, finns för
varandra när de behövdes. så kommer
de alltid att vara. vi finns för varandra. "
vi skulle alltid finnas vi tre.
det var så det var sagt.
men guess what, det tog slut.
och helt plötsligt saknar jag det som aldrig förr..
" Ronja o Josse -v-
de går som upp o ner.
jag är lycklig, lyckligaste i världen.^^
mina änglar betyder mest!! "
förlåt foff för att jag skriver ner dina minnen i dina ord.
direkt kopierade ifrån en hemlig bogg på lunar.
säg till om det inte är okej.
men jag minns bara allting så tydligt.
och det gör bara så ont.
när något man saknar så otroligt
är samma sak som man troligen aldrig kan få tillbaka.
Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut
Kommentarer
Trackback
