phenobarbidoll

jag har inte bloggat på flera dagar.
det upplyste min kusin mig om igår, tack för det.
Så gratulerar männskor, anotherone of mina lång bloggar is on the way.
för jag är tankspridd men tänker endå mer än nödvändigt. så förlåt då.
men jag är dramatisk, fundersam och en smula patetisk. deal?

Ibland funderar jag, kanske lite för mycket. Funderar över livets mening, och hur liten och obetydlig jag egentligen är i denna fruktansvärt stora värld, och för att inte tala om universum. Oändligt, det är ett ord som skrämmer mig. Inget kan vara förevigt, men, rymden? Vad är det för hittepå egentligen? Vi vet så mycket, men ändå så fruktansvärt pyttelite. Jag är en myra i en myrstack. Knappt det, en halv myra.
Inte bryr jag mig om vad varenda myra sysslar med när jag traskar förbi en myrstack -som i sig även är en mycket otrevlig plats enligt mig- Varför skulle någon bry sig om mig då? Jag som bara är en prick, nej inte ens det, en tredjedels prick. Det spelar väl ingen roll om jag skiter i att göra den läxan? Eller om jag spenderar lite för mycket pengar en dag, eller äter en chokladbakelse extra, ingen bryr väl sig om det?

Vi har alla olika åsikter, hur vore världen annars? kaos. bomshakala. Jag tror inte på världsfred, tyvärr, det tar emot att säga det, men jag gör verkligen inte det. Vapen finns, krut finns, vi vet hur eld bildas, folk är sinnessjuka. Vi kommer aldrig överleva denna värld av krig. Alla är lika i grunden, alla har huvudet högs upp när vi föds och fötterna längst ner. vad som finns inom var individ, det är sådant som kommer med tiden, alla påverkas av allt. Därmed kommer jag in på hur svårt det är att leva i dagens samhälle.
Ideal dit, komplex hit, motion dit, bulimi hit, ångest dit. Ingen är perfekt, varför har vi drabbats av denna ångest-och-komplex-måste-vara-perfekt-situation?? sorligt, mycket sorligt. ofta är jag en av dom :( det är vi nog alla ibland.

"Livet är för kort för att man ska vara åskådare, delta!"

Väldigt vist må jag säga!

Visst är det jobbigt att vakna på morgon när klockan ringer och du inte kan röra armen för att den fortfarande sover..? Hände mig imorse, usch jag fick en lite lite lätt klish av panik. Armen bara hängde och slängde och ville inte som jag, vilket var att stänga av den där förbaskade väckarklockan. Därmed fick jag ju -tyvärr- aktivera min andra arm, för jaa, jag har två jag med :)

Find me here
And speak to me
I want to feel you
I need to hear you
You are the light
That's leading me
To the place
Where I find peace again
sofia ^

Men angående det där med insidan, och utsidan.
som jag skrev om för ett litet tag sen.
jag har kommit underfund med något extremt självklart, vi dömmer alltför mycket.
hela tiden.
utsidan spelar störst roll.
vi ska sminka oss och fixa håret i timmar för att ens få en blick.
för att få två ska brösten helst sitta uppe vid hakan.
klaffar allt sådant - ja, då får man blickarna.
för mig klaffar ingenting. det är sommar så varför?
jag går runt på stan med frisyren som jag vaknade med
ansikstfärgen är min naturella och jag saknar kindben.
dock är jag inte stel.
jag behöver egentligen inte vara rädd för att stöta emot något med mitt ansikte.
jag saknar ett lager med foundation. puddret ligger oanvänt hemma och jag blir aldrig söt.
leenden och utstrålning spelar ingen roll.
man ska vara stel och trist.
sminkad och onaturlig.
lura pojkens öga är det som gäller. han ska TRO att man är söt.
och så bra kommer jag nog aldrig lära mig att ljuga

men på något sätt har jag lyckats hitta en pojke som tycker att jag är söt endå.
trots att jag kommer direkt ifrån träningen och ser hemsk ut.
trots att jag är jag och allmänt flummig och skrämmande.
och jag älskar honom. ♥

Men om jag nu är så lycklig.
varför måste jag drömma sånna hemska drömmar?
Drömmar som får mig att vakna kallsvettig och som tvingar mig att begrava huvudet i kudden.
och jag är rädd. för jag brukar drömma drömmar som inträffar.
Déja vu är ett normalt inslag i min verklighet.
Så tänk om det här bli sant?
jag vill inte.. jag är rädd.
snälla? låt mig inte komma tillbaka dit?