phenobarbidoll

jag försöker förklara
för att ni måste förstå nu
tiden är inne och ni är tillräckligt förvarnade
jag är övertygad om att ni klarar det
men jag då?
orden kommer inte fram
och jag kommer aldrig kunna förklara
funderar för mycket kring er
vad spelar det för roll om ni är mogna om inte jag är det
era öron kan bara lyssna om jag släpper lös orden
det gör jag inte.

tystnaden ekar och jag är en feg jävel.

precis så var det i italien ^
Du var den enda annledningen till att jag inte helt hatade tanken att åka. Du var den enda annledningen till att det bara var en liten del av mig som kändes rädd när jag klev ombord på planet. Att jag satt brevid dig var jag otroligt lättad över redan då. Så att jag bara pratade med dig sammanlagt kanske en halvtimme som inte var matchsituation innan mitt sms gjorde så otroligt ont. Jag minns en kväll när jag satt utanför ditt rum i ungefär en halvtimme och innan det hade jag vankat av och an i korridoren, bara frö att jag behövde träffa dig. All I needed was a hug from you. Senare fick jag reda på att du varit nere hos Ameli och ätit kakor, så jag hade kunnat sovit en timme mer den kvällen egentligen.

Men det var samma sak när jag blev så otroligt rädd, när jag behövde dig och ingen annan. När jag helt plötsligt såg skärsår på mitt ben som jag inte företsod var dom kom ifrån. När jag blev så rädd så att jag knappt kunde andas. När jag bara behövde att du skulle se mig och säga att allting skulle bli bra.. när du inte var där. Och du har förklarat dig förrut, att du inte ser sånthär under sånna här tillfällen, att du stänger av. Men endå, jag ska väll ändå vara någon för dig? Jag trodde aldrig att du kunde vara så blind, en del av mig tror att du valde att inte se paniken i mina ögon när jag väl mötte din blick. Jag är inte så stark som du verkar tro, men jag hatar att vara svag. Jag kanske är jobbig och patetisk som behöver att du ser mig, menj ag klarar inte ens av att erkänna det för mig själv. Tvinga mig inte att behöva säga det till dig? Smset du fick tog mig en timme att skicka. Säger det något om min mentalitet?

"Will you still hold me when you see what I (might) have done?"
Det kändes verkligen inte så, kändes som om jag tappade dig helt där.
Förlåt perfektaste, förlåt för en feg jävla blogg.
Men den här bloggen är min dagbok, dock känns det så fegt.
Men jag har tappat en del av min verbala förmåga och jag tror att jag tappat en del av dig.
Jag älskar dig, det har inte ändrats. jag tror inte ens att det kan ändras

Where are the heroes In my time of need?
Is my crying abandoned? Or have they gone

They just tend to stand out of the rain
Thinking but not acting, that they're not to blame

Falling and crawling. A fight to stand up
Memory still haunts me in the dead of night

Over and over, I felt so small
But one day I'll be stronger
And you better watch out

Annars var faktiskt italien ganska okej.
Jag är nöjd med hur jag spelade.
Skitsamma att vi kom sist, för jag är nöjd. Jag vet att jag spelade bra.
Jag kanske slog skit, men det är ingen nyhet.
Kom ut på bas och fick till en dubbel och jag fångade alla lyror jag fick.
Ni får deppa ihop hur mycket ni vill, för jag är nöjd med hur jag spelade.
dock hade en hit sista gången jag slog i frankrike matchen varit posetivt.

Jag ska skriva mer om italien en annan dag.
En dag då jag kan minnas citat och allt det roliga.
För vi hade roligt endå, det hade vi, det har jag kort som bevisar och beskriver.
Imorgon kanske, nu vil jag bara lyssna på musik och tänka.
För just nu ser jag inte så mycket som är posetivt. Bara hon och han.

Älskade vackra änglasyster.
Jag har saknat dig något så otroligt.
we're in this together now
Du betyder mer än du någonsin kommer inse.
Fan vad jag älskar dig, you're the perfect drug

I wanna bullet proof your soul
Would you like to lose control?
I wont let you fall until you tell me so ♥♥

Min underbara prins, min fina kaospojke.
Jag älskar dig.